Höstmörker (och bloggstart)
Gör ett nytt bloggförsök, har i och för sig den senaste tiden lyckats hålla igång ganska bra på
Gameplayer.ses bloggavdelning, men jag vill ha en blogg för sig. Så jag gör ett nytt försök.
Den här bloggen ska handla om mitt nya singelliv, min katt dante, mina i-landsjobb som musik och spelrecensent plus antagligen lite klagande på det mesta.
Hur som helst.
Har kommit hem från höstmörker. Första dagen av två på Pipeline där lokala band (och några
undantag) spelar musik av det hårdare slaget. Jag ska skriva om (eller har skrivit rättare sagt
men vill inte avslöja betyget än) Ingnis och har även passat på att se Setherial. Ett var bra, ett var inte fullt lika bra. Gissningsvis kommer Ingnis bli sura när de läser recensionen på söndag, som de blev när ST valde att inte recensera dem på Fjongstock pga platsbrist. Men visst, det var dumt att vi inte gjorde en Ingnis-bilaga för att få med en recension av ett band vi redan skrivit om några månader tidigare. Eller inte.
I vilket fall som helst blir Ingnis antagligen sura över recensionen och kanske först och främst sångaren. Vilket jag kan förstå. Det är rätt dumt att hoppa på en polotröja, men någonstans får man ändå skylla sig själv. Halva grejen med att stå på en scen är att man ska se häftig och intressant ut. Det gör man inte med polotröja och golvmoppfrisyr.
Höstmörker är i alla fall ett välkommet tillskott till den rätt döda sundsvallsscenen. Jag hoppas Pipeline får lite lung och hjärträddning och tuffar igång ordentligt igen. Intresset finns och det var faktiskt rätt okej med folk idag. Hoppas det blir lika bra imorgon då en personlig favorit i form av Souldrainer spelar. Sist var jag ungefär en milimeter från att sätta 5/5. Frågan är om jag kan hejda mig imorgon.
(avrundade för övrigt dagen med den öl jag längtat efter sedan klockan 18.00 och lite guitar hero. om jag inte hade varit tvungen att kliva upp 8 imorgon för att åka till Härnösand och spela innebandy hade det lätt kunna bli tio öl. Men spela innebandy bakis gjorde man väl mest när man var typ, 16. Eller 21 :)
Gameplayer.ses bloggavdelning, men jag vill ha en blogg för sig. Så jag gör ett nytt försök.
Den här bloggen ska handla om mitt nya singelliv, min katt dante, mina i-landsjobb som musik och spelrecensent plus antagligen lite klagande på det mesta.
Hur som helst.
Har kommit hem från höstmörker. Första dagen av två på Pipeline där lokala band (och några
undantag) spelar musik av det hårdare slaget. Jag ska skriva om (eller har skrivit rättare sagt
men vill inte avslöja betyget än) Ingnis och har även passat på att se Setherial. Ett var bra, ett var inte fullt lika bra. Gissningsvis kommer Ingnis bli sura när de läser recensionen på söndag, som de blev när ST valde att inte recensera dem på Fjongstock pga platsbrist. Men visst, det var dumt att vi inte gjorde en Ingnis-bilaga för att få med en recension av ett band vi redan skrivit om några månader tidigare. Eller inte.
I vilket fall som helst blir Ingnis antagligen sura över recensionen och kanske först och främst sångaren. Vilket jag kan förstå. Det är rätt dumt att hoppa på en polotröja, men någonstans får man ändå skylla sig själv. Halva grejen med att stå på en scen är att man ska se häftig och intressant ut. Det gör man inte med polotröja och golvmoppfrisyr.
Höstmörker är i alla fall ett välkommet tillskott till den rätt döda sundsvallsscenen. Jag hoppas Pipeline får lite lung och hjärträddning och tuffar igång ordentligt igen. Intresset finns och det var faktiskt rätt okej med folk idag. Hoppas det blir lika bra imorgon då en personlig favorit i form av Souldrainer spelar. Sist var jag ungefär en milimeter från att sätta 5/5. Frågan är om jag kan hejda mig imorgon.
(avrundade för övrigt dagen med den öl jag längtat efter sedan klockan 18.00 och lite guitar hero. om jag inte hade varit tvungen att kliva upp 8 imorgon för att åka till Härnösand och spela innebandy hade det lätt kunna bli tio öl. Men spela innebandy bakis gjorde man väl mest när man var typ, 16. Eller 21 :)
posted by Sofia Hård at 3:55 PM
3 Comments:
Ok, ta nu inte detta på fel sätt, jag vill inte framstå som en grinig och sur idiot som sjunger i band (misslyckades redan där, didn't I?), men jag skulle bara tycka att det vore kul att föra lite diskussion journalister/pseudo-journalister emellan(pluggar själv journalistik for the moment och driver/drivit en del musik-fanzines på fritiden) och jag blev faktiskt inte sur/upprörd över polotröj-grejen, mest bara förvånad och lite förundrad att det ens togs upp alls. Det kändes mer irrelevant än förolämpande, om man säger så. Höh. (Även om golvmoppgrejen sved, faktiskt, får jag erkänna. Still, det var ju jag som betalade frisören, så... :P Men betyder det att betyget hade gått upp om jag forfarande hade haft längre hår och jag haft en Obituary- eller Dismember-t-shirt?)
Har fått höra värre utseenderelaterade kommentarer in the past, så jag antar att jag är van...
Just angående livespelningar, så är live-formatet, i alla fall för mig är ett sätt att släppa ut energi, att kunna förlösa ilska, förlösa aggresioner, släppa hämningar och helt klart ett mycket visuellt komplement till musiken, utan tvekan. Jag skulle till och med gå så långt som att säga att en bra scenshow eller bra mellansnack väger ut ett perfekt musikaliskt framträdande, och det är helt klart där jag lägger tonvikten då jag själv recenserar livespelningar. Så jag håller med dig där, utan tvekan. Just därför kämpar vi för att ta ut oss och försöka ge ett både svettigt och energiskt framträdande på scen och därmed göra det till en visuell upplevelse på det planet.
Och helt klart är väl svart polotröja inte det mest exotiska plagg som hanterats på en scen, det är väl inget att hymla om, men å andra sidan, vilket metalband är speciellt intressant om man tar till den mätstickan för hur bra ett liveframträdande är? Enfärgade skjortor och schablonmässigt ditklistrade bandtröjor är ju inte direkt någon ovanlighet på scener i dagens läge, menar jag...
Det blir väl först vid just Black Metal och andra mer image-relaterade genrer som det övergår i mer utstuderade visuella former.
Jag tror att min poäng var att en liveshow lever minst lika mycket på det spektakulära som kan komma inifrån såsom det som sitter utanpå i många fall. Alltså inte sagt att scenklädsel inte kan vara viktigt, men för mig är i alla fall simpla kläder ett sätt att ta bort fokuset lite grann från den personkult som ofta huserar bland frontfigurer i band... Att man ska vara så häftig, cool och stereotypt "rockig" eller sterotypt "metal". Sån är inte jag, och jag vill inte ställa mig upp på scen och spela den sortens teater. Jag tror inte att vi är ett visuellt band på det sättet, helt enkelt. Kalla det en naiv åskådning, men jag tycker att man kan lyckas med en intressant spelning ändå.
Anledningen till att vi är bittra är av samma anledning som alla band blir bittra - Det är surt med motgångar efter något man själv ändå tyckte gick hyfsat. Man söker bekräftelse, som alla människor gör. Simple as that. Och eftersom vi nog aldrig träffat dig såvitt jag vet, i alla fall, så är det lätt att projicera sin bitterhet mot ett ansiktslöst mål.
Usch, det blev läskigt pretentiöst och långt, det där. Ber om ursäkt för det. Hoppas du kan leva med det och förstår lite hur jag tänkte genom att läsa mina luddiga funderingar. Jag tog till mig av några av dina, anyways.
Förväntar mig inga åsiktsändringar eller dylikt, ville bara ventilera lite tankar. Som du skrev, allt är subjektivt, inte minst inom journalistik/recensioner, och annars vore det ju ganska poänglöst, helt klart. Men desto större anledning att våga diskutera och fundera kring det då, inte sant? Oh well, jag ska sluta tjafsa och gå på nu.
Fast som ett appendix kan jag kan nog garantera dig att det inte var våran Emil som skrev det där mailet till Janne Hallman. Hah. Nog för att han är lika bitter som any of us, men han är alldeles för teknik-dödsig i sin läggning för att gilla Niefelheim... Haha. Och hans sinne för ironi är nog inte på den nivån heller, så den vinkeln tror jag också är utesluten. ;P Höh.
//David
Först och främst ska nämnas att jag inte är en medlem av Ingnis som skriver under pseudonym, bara så du vet. Men att basera en recension på sångarens utseende gör att den är väldigt svår att ta på allvar, särskilt när musiken som spelas är en genre som metal.
Inom icke-kommersiell metal som Ingnis spelar bryr man sig nämligen oftast mer om musiken än musikernas utseende. Och bryr man sig om musiken vet man också att Ingnis har ungefär lika myckat black metal i sin stilblandning som idol-Agnes. Okunnighet och ignorans lyser igenom hela recensionen.
Oj vad sent jag läste inläggen här, synd, för det var väldigt intressant skrivet.
Nu har det gått en tid sedan recensionen, men betyget baserades naturligtvis på musiken/framförandet och inte på polotröjan. Att jag tog upp den var bara för att den fastnade i mitt minne och jag kunde inte låta bli att nämna den.
Inga sura miner åt något håll från min sida dvs. Rock on!
/Sofia Hård
Post a Comment
<< Home