Vidgade vyer

Jag har skrivit om spel "på riktigt" i över fem år. Hårdrock snart tre. Inte för att jag ogillar något av det, men variation är helt enkelt aldrig fel. Därför tackade jag ja när nöjeschefen i veckan frågade mig om jag ville recensera en Abba-show ikväll där bland annat jerry Williams, DiLeva och Magnus Carlsson skulle sjunga. Visst sa jag och tog på mig den lite seriösare outfiten. Dvs kavaj istället för hårdrockströja och glasögon istället för nitbälte.

Det var en trevlig kväll, jag hade lillasystern med som sällskap och förutom att sufflera låttitlar så tror jag hon njöt av tillställningen. Själv börjar jag känna mig lite trött men jag är äntligen färdig med recensionen. Till skillnad från hårdrock som jag skulle kunna recensera i sömnen så kräver den här typen av text mer koncentration. Mer fokus. Fler omskrivningar. Lyckligtvis hade jag ingen tidspress iaf. Som när jag skulle recensera BWO på gatufesten i somras, hade tio minuter kvar till deadline och ett förfestande Marble som partade i korridorerna. Stressad var bara förnamnet, men recensionen blev så bra att jag numera har den på anslagstavlan som motivation. Man kan om man vill, som det brukar heta.

Betyg & liknande får ni läsa i ST på söndag, men jag bjuder iaf på mitt favoritcitat.

"Men bäst är nog ändå Tomas Di Leva som tidigt äntrar scenen med en regelrätt, men dileviserad version av Whats the name of the game. Inte alls illa för en kille vars enda gemensamma nämnare med Abba är att han klär sig som ett av gruppens utsvängda byxben. "

Jag hoppas det inte uppfattas elakt eftersom jag, oväntat nog, faktiskt gillar Di Leva. Inte minst under avslutningsnumret då alla stod på scenen och gjorde samma gester. Inte dileva dock. Han smådansade lite på sitt patenterade sätt. Vilket var hysteriskt roligt såklart.